Feedback

Då var det slut med metodkursen. Ett sista feedback inlägg skulle skrivas så här kommer det!

Då jag valde kursen hade jag ingen aning om vad den egentligen skulle handla om. Det blev snabbt klart under den första föreläsningen att kursen kommer att gå ut på att granska nödvändiga funktioner på allas vårt älskade internet. Vad tyckte jag då om kursen? Innehållsmässigt var den okej, vi presenterades flera nyttiga funktioner som finns till hands på nätet. 

Då vi kommer till att vi skulle blogga efter varje föreläsning är jag lite kluven. Tycker att det i grunden är en bra idé som tyvärr föll lite platt. Själva huvudtanken med att blogga istället för att skriva föreläsningsdagbok på Word diggar jag. Det krångliga var att det blev lite oklart vad vi skulle blogga om. Å ena sidan, att endast skriva om det som gåtts igenom måste vara tråkigt för föreläsaren att läsa igenom. Å andra väcker textdigitalisering inte några som helst känslor som får mig att vilja, eller kunna, skriva något annat än det som gåtts igenom på föreläsningen. Detta gjorde att jag personligen började dra mig för att blogga eftersom jag helt enkelt inte hade någon aning om vad jag borde skriva.

Det jag gillade var att man kunde välja mellan att skriva en essä som slutuppgift istället för att tenta böcker. Det gjorde att var och en kunde välja det alternativ som passade bättre. 

Förövrigt tycker jag att kursen skulle ha kunna gå till exempel två gånger i veckan under en period istället för en gång under två perioder. Avståndet föreläsningarna emellan blev långt, speciellt ifall en föreläsning inhiberades eller jag var tvungen att vara borta. Överlag tycker jag att kursen har potential att bli bättre ifall man lite finslipar på uppgiftsgivandet och håller den mer intensivt!

Over and out,

Anna

Sökmotoroptimering

Tack vare (eller kanske mera på grund av, hehe) min frånvaro förra veckan fick vi uppgiften att skriva om SEO, dvs sökmotoroptimering. Efter att ha kollat upp vad det överhuvudtaget innebär (tack Wikipedia!) förstod jag att jag egentligen alltid delvis har vetat vad det går ut på. Nu har jag blivit mentalt rikare genom att ha lärt mig termen SEO samt begrundat detta fenomen djupare.

SEO är ett samlingsnamn för de tekniker folk använder för att få deras sida att synas så högt uppe som möjligt då man letar på olika sökmotorer (tex google) på internet. Det klassiska är att man som rubrik för ett blogginlägg skriver något som googlas mycket eller väcker uppmärksamhet. Jag märkte själv att min personliga blogg fick en enorm uppsving då det kom till läsarantalet då jag som rubrik för mitt inlägg hade namnet på en nyöppnad bar i Helsingfors. Denna bar hade vid den tiden ingen egen hemsida så då man skrev in dess namn på google hamnade min blogg och inlägget om barbesöket på andra plats.

Det jag dock inte visste var att man kan använda sig av så många olika metoder för att få sin hemsida att stiga på sökresultatslistan. Jag har alltid trott att det endast är de sponsrade sidorna som kommer högst upp men då jag läste mera om SEO insåg jag att det verkligen finns ett invecklat system som avgör hur högt upp sidorna hamnar.

Tycker personligen att det är otroligt bra att det finns ett system som SEO. Hur jobbigt skulle det inte vara att alltid måsta scrolla i timmar för att hitta den mest relevanta sidan?

Om att googla sig själv

Jag deltog inte i förra måndagens föreläsning och fick uppgiften att läsa detta inlägg skrivet av vår föreläsare Jessica Parland-von Essen och skriva ett inlägg på basis av det. 

Ärligt talar så brukar jag sitta och googla mig själv med jämna mellanrum. Inte för att jag är någon egoist som älskar mig själv utan av ren nyfikenhet för vad det står om mig på internet. Resultaten brukar vara ganska knappa, jag finner oftast några bilder tagna av inthecity för något år sedan och eventuellt en lista på att jag tog studenten år 2009. Jag bloggar men inte under mitt eget namn så den kommer inte upp. Jessica skriver i sitt inlägg att det är bra att man har en chans till att visa sin egen sida av sig genom till exempel en blogg eftersom det på internet kan stå både den ena och den andra lögnen om en. Det behöver inte ens vara lögner utan det räcker med att de tre första träffarna handlar om hur man varit och festat och alla tar för givet att du är ett partyanimal utan like.

Jag har dock aldrig tänkt på att jag själv borde ingripa och skapa mig en webbprofil. Dels har jag aldrig haft behov av det, dels är det inte sådant jag går omkring och tänker på. Men visst är det coolt att man kan påverka ens profil som finns på nätet. Några varningsklockor ringer dock i mitt huvud då det kommer till detta. För visst är det sant att man kan skapa sig en profil som motsvarar ens riktiga liv, men detta kan även utnyttjas och användas på fel sätt. Hur ofta hör man inte historier om personer som träffat folk via internet för att sedan bli besvikna då den verkliga personen stiger fram och inte motsvarar profilen den byggt upp på nätet?

Jag tror att detta med en verklighetstrogen nätprofil är något som blir mer aktuellt hela tiden. Arbetstagare har redan ryktet om sig att kolla upp sina anställda på internet och då om någonsin lönar det sig att ha en städad profil ifall ens jobb är en kärt.

That's me!

Digital History

Läste detta blogginlägg berörandes ämnet digital historia i anknytning till den uppgift föreläsaren skickade ut åt oss för någon vecka sedan. Meningen var att inlägget skulle förklara vad digital historia i ett nötskal går ut på och utifrån detta skall jag nu formulera mina tankar kring vad digital historieforskning egentligen är.

För mig betyder digital historieforskning att man forskar i historien med hjälp av digitala medel, tex internet. Den stereotypiska bilden av historieforskning där man sitter i ett dammigt arkiv och går igenom material i timmar efter timmar bryts ner och forskningen effektiveras då materialet blir mer lättöverkomligt tack vare digitala baser. Precis som skribenten skriver i sitt inlägg är den digitala historieforskningen i barnskor fortfarande. Än så länge förlitar man sig på böcker och primärkällor i deras ursprungliga form. Jag tror dock att det kommer att förändras inom de närmaste åren, se bara på Riksarkivets och Nationalbibliotekets växande digitala samlingar! Ifall utvecklingen fortsätter på samma sätt och allt mer material digitaliseras anser jag att det vore underligt ifall tex skolorna i fortsättningen inte utnyttjade mera digitala sajter och mindre böcker.

Skribenten tar även upp dagens balansgång mellan att använda sig av läroböcker eller internet i skolorna. Själv tycker jag att man bra kunde inkorporera mera digitalt material i undervisningen. Speciellt på den svenska sidan är läroböckerna ofta föråldrade och det är inte ovanligt att de ursprungligen riktar sig till en svensk publik. Dock kan jag förstå att alla skolor inte har resurser till detta eftersom elektronisk utrustning även kostar. I framtiden skulle dock även långdistans undervisning underlättas märkbart då de elektroniska och digitala baserna skulle underlätta elevens informationssökande märkbart.

Den "digitala klyftan" skribenten lyfter fram verkar logisk. Då något nytt börjar slå igenom finns det för det mesta såväl motståndare som beskyddare. Det intressanta är dock konstaterandet att det oftast är den äldre generationen som tycker att detta är något bra! Har fått för mig att det oftast är de äldre "allt var bättre förr" forskarna som motsätter sig förändringar inom forskningen.

Själv hoppas jag på att den digitala historieforskningen slår igenom. Den skulle underlätta forskningen och möjligtvis öka intresset för historieforskningen då det skulle vara så mycket lättare att ha tillgång till diverse material. Förstås kommer källkritiken även på tal, men jag tror att de flesta seriösa baser (tex arkiv) skulle dyka upp digitalt ifall en omfattande digitalisering ägde rum. I väntan på den digitala historieforskningen!

Bild tagen härifrån.

Internetarkiv och Jaiku

Under en av kursens föreläsningar gick vi igenom olika internetdatabaser med diverse arkiverings uppgifter. Vi delades upp i par och skulle sedan gå igenom en av dessa sidor. Tillsammans med Linda arbetade jag med sidan JAIKU. Hade aldrig hört talas om sidan eller fenomenet för den delen tidigare. Jaiku fungerade på samma sätt som Twitter, en av skillnaderna var att Jaiku inte var öppet för alla utan man behövde en inbjudan av någon aktiv för att kunna använda Jaiku.

Jaiku stängdes för gott i januari 2012, då Google bestämde att det inte mera var lönsamt att upprätthålla och utveckla sajten. Detta berodde högst antagligen på Twitters enorma framgång. Arkivet består av Jaikuiternas trådar som de själva flyttat över för att arkiveras. Tyckte det var extremt intressant att gå igenom de olika trådarna, det kändes mycket nostalgiskt. Vad twittrade man om före Twitter slog igenom? På basis av Jaikus arkiv bestod trådarna av allt möjligt från att ha mött upp någon på stan till politiska åsikter.

Jag började även tänka på hur snabbt internet och dess miljontals sajter utvecklas. Det är trots allt inte många år sedan Jaiku var en populär och omtyckt kommunikations sajt och trots det har den fallit i glömska för många. Blir intressant att se hur länge Facebook och Twitter lyckas hålla uppe sin popularitet. Kommer de finnas kvar om 20 år eller är de sajter vi kommer att berätta om för våra barnbarn ”När jag var ung så facebookade vi alltid…”? 

Uppgift X - Facebook

Jag är beroende av Facebook. En hård sanning men situationen är sådan för tillfället. En svensk undersökning visade nyligen att en stor del av svenskarna känner sig ledsna och nedstämda ifall de inte har tillgång till Facebook eftersom de då känner sig uteslutna ur den sociala gemenskapen. Kände igen mig i detta. Då jag inte har chans att kolla min Facebook känns det som att jag inte har någon aning om vad som händer i mina kompiskretsar och att de inte vet vad jag håller på med. Har under den senaste tiden börjat fundera mera seriöst över mina Facebook vanor.

Vad är det som gör Facebook så addikterande? För mig är sajten framför allt ett tidsfördriv. Jag kan sitta och kolla upp människor vars liv jag egentligen inte är intresserad av bara för att jag inte har något annat att göra. Bilder, statusar och kompisar går man igenom gång för gång. Skulle kunna utnyttja min fritid till så mycket annat än internet och ändå hittar jag mig drivandes på Facebook gång efter gång. På Facebook finns trots allt så gott som alla mina vänner och bekanta och det är intressant att se vad de håller på med.

Har även börjat fundera över vad allt man får veta om mig endast genom att kolla upp mig på FB. Genom att vara min vän på sajten får man veta var jag bor, vem jag sällskapar med, vad jag studerar, om mina familjeförhållanden för att inte ens tala om mina statusar som berättar om vad jag håller på med under dagarna. Då jag konstaterade detta fick jag en sådan ångest att 250 vänner strök från min vänlista. Kände mig lättad efter det, alla raderade var människor jag inte säkert ens skulle hälsa på ifall de skulle gå emot mig på stan. Gjorde även min profil hemlig för alla som inte är vänner med mig.

Summa summarum av detta inlägg blir väl att jag tycker att alla borde ta sig en ordentlig tankeställare över Facebook. Vad delar man egentligen med sig där? Varför spenderar man så mycket tid där? Har själv kommit till slutsatsen att jag sakta men säkert borde minska på användandet av Facebook. Som tur laddade jag precis ner Wordfeud på telefonen. Därmed har jag annat att göra på bussen och på föreläsningar än att sitta och scrolla runt på Facebook.

Uppgift X - kolla upp källor

Under proseminariets genomgångstillfälle opponerade jag Ann-Sofies uppsats som handlade om gränsöverträdelser i Porkala då området var arrenderat åt Ryssland. Ann-Sofie hade kollat upp vilka orsaker som ledde till att finska medborgare tog sig över gränsen fastän det tydligt var utstakat att man inte fick bege sig dit.

Som källmaterial använde Ann-Sofie av Valpos och Supos arkiv som finns i riksarkivet. Hennes litteratur bestod av böcker berörandes Porkala marinbas, dessa var för det mesta översiktsverk över tiden då Porkala var utarranderat. Efter en snabb sökning på Helka efter böcker berörandes ämnet hittar jag ganska liknande verk som Ann-Sofie använt i sitt arbete. Inte en enda bok som endast skulle beröra gränsöverträdelserna tycks ha skrivits. Flera artiklar berörandes ämnet finner jag även, men även här är det tyst om artiklar som enbart behandlar gränsöverskridelserna.

Jag begav mig till Nationalbiblioteket för att fråga av personalen ifall de hade någon litteratur att rekommendera. Mitt besök var årets flopp då de inte kunde erbjuda något, de visste med nöd och näppe vad Porkalas ryska marinbas var för något.

Överlag anser jag att Ann-Sofie kommit över bra litteratur, de var ganska långt samma verk jag hittade då jag googlade, helkade, nelliade och artoade (höhö). 

Uppgift 5 - Textdigitalisering i all sin ära

Vi fick en extra uppgift efter föreläsningen den 6.2 - att kommentera både Riksarkivets och Nationalbibliotekets digitaliserade material. 

Båda sidorna kan stoltsera med att det är enkelt att leta upp det man vill ha. Tydlig layout och bra anvisningar stöder informationssökandet markant. Antalet digitaliserat material är förvånansvärt stort, detta är förstås endast en positiv sak. Nationalbiblioteket har satsat mer på att digitaliserade tidsskrifter och tidningar (det är väl en självklar grej, men skrev ut det ändå ifall någon skulle ha missat), medan man i Riksarkivets digitalarkiv finner allt möjligt från kyrkliga dokument till brev från inbördeskriget.

På Riksarkivets sidor hittar man även information om hur mycket som har digitaliserats under de senaste åren, samt mer exakt information om vad som digitaliserats så sent som under den senaste veckan. Allmänt kan sägas att både Nationalbiblioteket och Riksarkivet har gjort ett bra jobb hittills och jag hoppas att de fortsätter i samma banor.

Ps. Läste Sofias blogg och tycker precis som hon att man skulle kunna gå igenom hur man använder Riksarkivets sökmotor VAKKA. Jobbigare sökmotor får man leta efter.

Uppgift 4 - Allt finns kvar

På föreläsningen den 6.2 förelästes det om digitalisering av text. Å ena sidan tycker jag själv att det är fint att material finns tillgängligt även på nätet. Förutom att det är lättare för alla att få tag på materialet, så är även chanserna för större publik för materialet mycket större. Vem vet vem som inspireras av Runebergs texter till följd av att man hittat dem på nätet. Å andra sidan är det heller inte så trevligt att vem som helst har tillgång till allt som finns på nätet. Nu talar jag inte om att det skulle vara katastrof ifall Topelius dikter hamnade i fel händer. Tänker mera på att människor i och med bloggtrenden avslöjer och lägger upp information som senare aldrig går att få bort. Precis, du läste rätt. Jag tror inte på att man själv har kontroll över ens texter/bilder mera då man en gång laddat upp dem i cybervärlden.

Tillbaka till textdigitaliseringen. Jag har själv användt mig av html koder till en viss mån under min ungdom. På högstadiet lärde vi oss att designa egna hemsidor, senare redigerade jag ofta min IRC-galleria layout på basis av mina tidigare kunskaper. Därmed inser jag att, ifall man digitaliserar från scratch, inte tagit sig an den lättaste av uppgifter. Får väl ta och tacka de som kan och orkar för att jag tex kan blogga med hjälp av en enkel bloggportal och inte behöva skriva ut <div style="text-align: justify;"> varje gång jag skall påbörja ett stycke (höhö, kopierade koden från bloggers HTML-sida för att verka fiffig och insatt).

Allmänt anser jag att det är bra att man underlättar informationssöknings processen. Det är det som är det fina med internet, det fria informationsflödet är fantastiskt. Synd bara att det inte endast läggs upp relevant information utan även dårarna har tillgång till en större publik för deras underliga texter och ideologier. Men det är sådant man måste ta, som tur lärs det ut källkritik i skolorna.



Gäääääääääsp................ Överräcker gärna digitalisering av text åt andra, njuter istället av den färdiga produkten.

Uppgift 3 - En utebliven föreläsning

Jag hade förhinder måndagen den 30.1 och kunde därmed inte delta i kursens föreläsning. För att kompensera min frånvaro skulle jag skriva ett blogginlägg på basis av en text jag hittade på kursen Moodle sidor. Glömsk och förvirrad som jag är glömde jag bort allt detta under veckan. Därmed kommer min kompenserande uppgift alldeles för sent, men får väl hålla humöret uppe och tänka på ordspråket bättre sent än aldrig. Känner dock på mig att detta knappast uppskattas av föreläsaren, ber därför om ursäkt.

Nåja, dags att komma till det relevanta. Hittade ett blogginlägg på Moodle med rubriken Musiksveriges tautologier. Come again var min första tanke och det jag gjorde var att googla upp ordet tautologi. Wikipedia menar att tautologi är då man säger samma sak flera gånger men på olika sätt, tårta på tårta betyder ungefär samma sak. Tillbaka till inlägget. Det jag får ut av skribentens text är att jag själv börjar analysera mina åsikter angående illegal nerladdning av tex filmer och musik. Blogginlägget tar upp en grupp vid namn Musiksverige som bla skriver att: 

"Vi menar att man inte ens bör jämföra ”lagligt gratis” med ”olagligt gratis”. Medan ”lagligt gratis” leder till tillväxt och sysselsättning, är det är självklart att ”olagligt gratis” – illegal konkurrens – skadar marknaden."

Jag tror att de syftar på att webbplattformer såsom Youtube och den del av Spotify som är gratis är accepterade och att videon och musiken som finns där sprids på ett sätt som gynnar artisterna själva. Visst är det sant, ifall jag gillar en artist orkar jag knappast klicka mig igenom alla dess sånger på Youtube. Däremot är det så otroligt lätt i dessa dagar att få tag på artistens hela produktion via nätet, dessutom alldeles gratis. Att betala 20€ för en cd skiva känns som rena rama rånet. Härom veckan diskuterade vi faktist detta fenomen med några av mina studentkollegor. Vi alla kom fram till samma slutsats: istället för att desperat hänga fast vid att få människor att köpa överprisade cd skivor och dvd boxar borde skivbolagen och filmproducenterna utveckla sina tjänster. 

Spotify är enligt mig en alldeles genial uppfinning (ifall man kan tala om digitala portaler som "uppfinningar"). Någon förstod att musikförsäljningen i dess stenåldersform dalar så vad gör man? Öppnar en musikportal finansierad av reklamer, för att sedan utveckla den till Spotify Premium som går ut på att man för ca 10€ i månaden får lyssna så mycket man vill på så gott som alla världens artiser. Portalen är behändig och enkelt layoutad. Jag förundrar mig inte alls över att Spotify blivit en succé. 

Själv köper jag numera ytterst sällan cd skivor eller dvd boxar. Ifall en cd skiva råkar följa med mig hem handlar det om något av mina absoluta favoritband som jag gärna stöder eftersom dessa oftast är mindre populära och kända band. Förövrigt intresserar musikindustrin inte mig. Jag förstår dilemmat - ifall ingen köper artisternas musik på laglig väg kommer de inte fortsätta att göra det de gör pga ekonomiska skäl. Men kom igen, det känns för långt borta från mig. Jag bryr mig inte ifall Britney Spears aldrig mer släpper en skiva eller ifall Gossip Girl försvinner från tv rutan. Det känns som att det oftast är de mest kommersiella och populäraste (läs rikaste) artisterna som gnäller om att männsikor stjäl deras musik eller produktion. 

Mitt summa sumarum till min text som flummade iväg: utveckla musik och filmtjänsterna till den nivå människor är färdiga att betala för. Tills dess kommer jag fortsätta surfa in på torrentsajter (hoppsan, kommer polisen efter mig nu?).